Min son är död. Jag har så svårt att förstå att han inte längre finns i min mage. Jag vet rent fysiskt att han inte längre ligger där, jag har ju hållit i honom, hans lilla späda, döda kropp i mina armar, men jag vill inte inse eller förstå att han inte längre finns. Han dog i graviditetsvecka 20.
Jag fick aldrig chansen att se dig le, höra dig andas, känna din värme. Du fick aldrig chansen att lära dig gå, träffa din mamma eller din underbara pappa, att leva. Du fattas oss så Eskil.
Söndagen 22 februari ringde jag till förlossningen, det läckte fostervatten, varje gång jag rörde mig kändes det som att jag kissade på mig lite, jag visste att det var fostervatten, sköterskan i telefonen sa att vi skulle komma in direkt till förlossningen. Jag hade vetat länge att någonting var fel, jag hade haft blödningar i fyra veckor, ringt till barnmorskan, varit till akuten, men det var normalt, ingenting konstigt med blödningar, "vissa har det så bara", vilket jag litade på.
Efter ett urinprov och väntan på doktorn som kändes som en evighet gjordes ett ultraljud som såg bra ut, bebisens lilla hjärta tickade på och det fanns fostervatten. Doktorn sa att dom får in kvinnor varje vecka som tror att de har vattenavgång men det visar sig nästan alltid vara rikliga flytningar. Under gynundersökningen förändras hans ansikte, det var fostervatten som läckte. Ha sa att det var mycket sällan som det här slutade lyckligt och att jag skulle bli inlagd på gynavdelningen.
Jag kände mig bara så tom, jag tittade på min älskade Jimmy och såg hur all färg lämnat hans ansikte, han var grå, vi grät. Jag blev uppkörd till avdelningen i rullstol, jag grät hela vägen.
-Ligg ner så mycket du kan och så håller vi tummarna.
-Får jimmy stanna här med mig?
Sköterskorna tittar på varnadra
-Ja det borde ju gå bra, vi har så lungt här på avdelningen.
Jimmy åker hem och hämtar kläder, tandborstar mm. Jag ringer mamma, berättar och gråter, mamma kommer till mig, jag berättar och gråter. Jimmy kommer tillbaka, jag ser på honom att han gör lika ont som jag, är lika tom som jag, har lika svårt att förstå som jag. Vi får byta rum, så att Jimmy får plats, vi får ett rum på BB, vi hör barn gråta, det får oss att gråta. Vi försöker sova.
På morgonen är det rond.
-Läcker du fortfarande.
-Ja.
-Mer eller mindre än igår.
-Jag vet inte, mindre tror jag.
-Det kan vara positivt men det här slutar sällan bra, vi gör ett ultraljud ikväll. Vi tycker ni ska träffa kuratorn, vill ni det.
-Ja.
Pappa kommer och hälsar på, jag gråter och berättar men känner mig ändå lite hoppfull, kanske är jag en av dom få som det går bra för... kanske, hoppas! Går ju inte att ge upp när jag sett ett hjärta slå inne i mig.
Dagen går sakta, väntar bara på ultraljudet, kan inte tänka på något annat. Tillslut, vid 19.00 kommer doktorn, dax för ultraljud. Jag tittar på skärmen, förväntansfull, hoppfull. Men jag ser direkt, det finns inget fostervatten, bebisen ser alldeles ihopklämd ut, men det lilla hjärta tickar, bebisen kämpar på.
-Det krävs ett under för att det här ska gå vägen.
Vi gråter, går tillbaka till rummet, Jimmy spyr upp maten, vi gråter ännu mera, kryper ner i varsin säng. En timme går, jag börjar få ont magen, stötvis ont i magen, jag förstår att nu är det kört, min bebis kommer dö! Jag säger till Jimmy att jag har ont, han lägger sig bredvid mig, nära, nära det känns tryggt, vi ringer på klockan, jag får alvedon och någon annan tablett. Vi väntar, och räknar minuter, men det gör bara ondare och ondare. Det här ska man göra med förväntan i kroppen, jag känner bara sorg, förtvivlan och smärta. Vi ringer på klockan igen, jag får morfin, blir snurrig men har fortfarande lika ont, vi får byta rum, rum med egen toalett på gynavdelningen. Jag får en spruta till, smärtan ger sig, jag kan vila, är i dvala, håller Jimmy i handen. Jag spyr, jag svettas, ligger naken i sängen med blöja på mig, orkar inte bry mig. Jag tänker om och om igen, nu måste jag igenom det här jag får ta sorgen imorgon. Stackars Jimmy, han lider med mig och min smärta och han sörjer vårt barn, jag är bara i dvala.
Det gör ont igen, jag får en spruta till, smärtan ger sig. Jag kissar på mig, reser mig, nej det är inte kiss, det är blod, massor av blod! Jimmy ringer på klockan, jag vinglar till toletten, jag ska föda vårat barn i toaletten, Jimmy sätter i en potta och jag sätter mig, barnmorskan kommer in.
-Nu kommer det säger jag.
Jimmy går ut. Jag spyr, då kommer min bebis ut, ut ur min kropp där han hör hemma, där han skulle ha varit 20 veckor till, fått växa och bli stark. Jag känner ingenting, är bara tom, jag hör Jimmy gråta utanför toaletten. Barnmorskan klipper navelsträngen utan att jag tittar,
-Gå nu ut utan att vända dig om.
Jag är naken, håller bara en blöja mellan benen, går ut till Jimmy.
Barnmorskan ber mig krysta, vi måste få ut moderkakan, doktorn kommer, men ingen moderkaka. Vi går till ett annat rum, jag vinglar, är i dvala. Jag hissas upp i en gynstol, jag krystar, barnmorskan trycker på magen, doktorn drar men ingen moderkaka kommer ut. Det blir skrapning.
Medan vi väntar på att det ska bli min tur på operation så får vi in vårt barn, han är så fin, helt perfekt, tio fingrar och tio tår, är lik sin pappa, samma näsa och mun. Helt perfekt, bara för liten och svag, inte redo att komma ut, jag vill stoppa tillbaka honom, vill spola tillbaka tiden. Jimmy gråter, jag är tom. Jag säger:
-Det är en Eskil va? Visst ska han heta Eskil.
-Ja, han är en Eskil.
Någon hämtar Eskil, någon hämtar mig, Jimmy får inte följa med. Rullas i långa korridorer, någon hälsar, jag får ett varmt täcke, byter från säng till operationsbord.
-Nu sprutar jag in smärtstillande.
-mmm
-Nu ska jag spruta in narkosmedlet.
-mmm
-Det kan svida på vägen in i armen.
-mmm
Jag tittar på armen, det svider till armvecket, sen sover jag.
Jag vaknar ensam, olycklig och ledsen. Vill till Jimmy.
-När får jag åka tillbaka till Jimmy?
-Vi måste vänta lite till.
Jag väntar och tittar på klockan, tiden går. Jag gråter, ser ingen att jag är ledsen? Dom tar blodtryck.
-När får jag åka tillbaka till Jimmy?
-Snart.
-Vad väntar vi på?
-Att du ska vakna ordentligt.
Jag gråter, tårarna rinner längs mina kinder. Jag är ensam, ensammast i världen, vill till Jimmy.
Det har gått timmar, jag vet inte hur många, nu ska jag få åka tillbaka till Jimmy. Rullas genom långa korridorer, ser Jimmy, han är grå i ansiktet, röda ögon.
-Har du kunnat sova?
-Nej. Har du ont?
-Nej. Bara trött.
Jag sover två timmar, vaknar, vill träffa Eskil, vill se honom igen, kanske har det inte hänt ändå, kanske har jag drömt. Någon kommer med Eskil, jag har inte drömt, det har hänt, jag gråter. Mitt hjärta värker, min mage känns smärtsamt tom, han ska ju vara inuti mig, inte i mina armar.
Han är fortfarande perfekt, bara för liten och skör. Vi stannar på sjukhuset nästan hela dagen, har Eskil hos oss hela tiden, vill inte lämna honom ifrån mig, han är min son. Pappa kommer och lämnar en kamera, vi måste ta bilder, något att ha kvar. Pappa klappar på Eskil och gråter, alla gråter.
Jag ser mig i spegeln jag är vit, nästan genomskinlig, jag duschar, tittar på min mage, den är tom. Vi ska åka hem, pappa och min bror ska skjutsa oss och köra hem vår bil. Vi måste gå, dom väntar, vi måste lämna Eskil, sista gången jag ser min son, sista gången jag tar i honom. Det gör ont, jag vill ta med honom, han är min, vill inte åka hem efter en förlossning utan mitt barn, vi gråter och lämanr honom ifrån oss, lämnar honom kvar.
