Dikt

Fick en helt fantastisk dikt skickad till mig av en av mina vänner på Facebook idag, vet inte vem som skrivit den men den är superfin, här kommer den:

Mamma min mamma, se vad jag kan
Jag går nu och hoppar lite grann
För mina vingar dom bär mej
varthän jag än vill
Flyger dit du är
och följer ditt liv

Fast du inte ser mej
Så är jag alltid där
Någonstans runt om dej
I universums stora sfär
För jag färdas över ängar
Bärs upp av en vind
Tittar till dej och flyger ner
och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar och
fyller på vår brunn
Vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får

Du får inte ha mej intill dej
närhelst du än vill
Ge mej allvärldens kramar
vad jag än vill och lite till
För du vill visa din kärlek
ge mej allt så fint
Men mamma, din kärlek
känns från jorden och ända hit

Jag säger stolt till de andra
små änglarna som är här
-Titta! det e min mamma
och hon håller mej så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus
Som du ser om natten
när det släcks i varje hus

För jag är den stjärna
som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom dej
som alltid stannar kvar...

Hus, hund, sorg och väntan...

Nu är det så där länge sen igen.
Ännu en menstruation gjorde sin förbannade entré igår, den sjunde i ordningen sen Eskil kom, sju evihetslånga månader, vi står som det verkar sist på listan på folk som ska bli gravida och få levande barn, så passa på för fan för alla får turlapp innan oss! Känner hur jag går sönder, tappar bort mig själv, försvinner bit för bit. Känner hur klumpen i magen blir större och större för jag orkar inte gråta längre.
Frågar mig hela tiden vad det är vi gjort för ont för att det skulle bli så här och va fan det är för underbart fantastiskt alla runt omkring oss gjort för att kunna ploppa ut friska, levande barn på löpande band. Eskil kanske var det barn vi fick, den chans vi fick och förlorade! Kanske kände han sig inte välkommen, den var för många som blev ledsna, avundsjuka och besvikna när dom fick höra att vi var gravida. Kanske blir jag inte gravid för att jag väger för mycket, för att jag jobbar natt, för att jag sover dåligt, för att jag tänker för mycket på det, för att jag känner mig stressad, för att, för att, för att det tar aldrig slut!
Får vi äran, lyckan, välsignelsen att någonsin få ett levande litet knyte ska jag njuta av varje minut av gråt, av varje andetag av varje sömnlös natt av allt som andra föräldrar klagar och gnäller över ska jag njuta av, bara mitt barn får leva.

Kom till oss du efterlängtade barn,
stanna hos oss älskade barn.

Vi har blivit hundägare sen sist! Nu bor världens sötaste Yenna här, hon är en duktig och supermysig liten skrutta. Hon hade det så tråkigt igår och lika tråkigt lär det bli idag eftersom Jimmy jobbar och jag är sjuk, men hon verkar tycka det är ganska ok att mysa i soffn också.
Husägare har vi också blivit, vi skrev på kontraktet i söndags, det känns riktigt bra men känns som en evighet tills vi får flytta in 1 maj!!! Känns som det är så mycket vi bara väntar på nu, och som de flesta vet så är inte det något jag är särskilt förtjust i! Men det är ju bra att något går åt rätt håll iaf.


Kramar Anna.