Hus, hund, sorg och väntan...

Nu är det så där länge sen igen.
Ännu en menstruation gjorde sin förbannade entré igår, den sjunde i ordningen sen Eskil kom, sju evihetslånga månader, vi står som det verkar sist på listan på folk som ska bli gravida och få levande barn, så passa på för fan för alla får turlapp innan oss! Känner hur jag går sönder, tappar bort mig själv, försvinner bit för bit. Känner hur klumpen i magen blir större och större för jag orkar inte gråta längre.
Frågar mig hela tiden vad det är vi gjort för ont för att det skulle bli så här och va fan det är för underbart fantastiskt alla runt omkring oss gjort för att kunna ploppa ut friska, levande barn på löpande band. Eskil kanske var det barn vi fick, den chans vi fick och förlorade! Kanske kände han sig inte välkommen, den var för många som blev ledsna, avundsjuka och besvikna när dom fick höra att vi var gravida. Kanske blir jag inte gravid för att jag väger för mycket, för att jag jobbar natt, för att jag sover dåligt, för att jag tänker för mycket på det, för att jag känner mig stressad, för att, för att, för att det tar aldrig slut!
Får vi äran, lyckan, välsignelsen att någonsin få ett levande litet knyte ska jag njuta av varje minut av gråt, av varje andetag av varje sömnlös natt av allt som andra föräldrar klagar och gnäller över ska jag njuta av, bara mitt barn får leva.

Kom till oss du efterlängtade barn,
stanna hos oss älskade barn.

Vi har blivit hundägare sen sist! Nu bor världens sötaste Yenna här, hon är en duktig och supermysig liten skrutta. Hon hade det så tråkigt igår och lika tråkigt lär det bli idag eftersom Jimmy jobbar och jag är sjuk, men hon verkar tycka det är ganska ok att mysa i soffn också.
Husägare har vi också blivit, vi skrev på kontraktet i söndags, det känns riktigt bra men känns som en evighet tills vi får flytta in 1 maj!!! Känns som det är så mycket vi bara väntar på nu, och som de flesta vet så är inte det något jag är särskilt förtjust i! Men det är ju bra att något går åt rätt håll iaf.


Kramar Anna.