Jag går sönder!

Känner att jag har klarat mig ganska bra sista tiden, mått lite bättre, känt mig lite mer stabil. Men så när man minst anar det kommer det som ett slag mot hela kroppen, det värker i hjärtat, vet inte var jag ska ta vägen det gör så ont! SAKNAR min Eskil! SORGen får mig att gå sönder.
Allt jag kan tänka på är att bli gravid igen, att få börja om, men det händer inte, hör jag någon säga, slappna aaav och tänk inte så mycket på det en gång till så blir jag galen! Hur fan ska jag kunna låta bli att tänka på att bli gravid, den tanken är ju det enda som gör livet drägligt att leva.
Idag kom mensen, 1 vecka sen, den är aldrig sen, så jag hade hunnit börja hoppas, det är livsfarligt att börja hoppas, det blir så mycket längre att falla ner i mörkret när man sedan blir besviken!
Blir så arg, ledsen och besviken på mig själv, på min kropp som vägrar bli gravid och som stötte ut min Eskil ur min mage där han hörde hemma. Är så arg och avundsjuk på alla runt omkring som bara ploppar ut friska levande ungar på löpande band och sen gnäller på att de inte får sova på nätterna, jag skulle kunna avså från nattsömn hela livet och jag fick höra min Eskil gråta, andas, leva!
Är så trött på att hela tiden försöka hålla fokus på allt det jag har att vara tacksam för! Trött på alla som tror att sorgen ska gå över, försvinna, bara läkas bort! Trött på alla som ska vara experter och tala om allt vi gör fel, allt vi borde göra för att bli gravida. Dom vet ju minsann att deras grannes kompis mormors syster hon gjorde så och blev gravid direkt sörru! GRRRR!!!
Sorg, saknad, väntan och längtan.